Satt o såg "Alice och jag" härom dagen. Den om Alice Timander. Så himla pigg hon är o över 90 bast!! Men genomgående i filmen fick man en känsla av en otroligt stor sorg inom henne. Hon var övergiven som barn och var fortfarande det, kändes det som.....Men gav ett väldigt sympatiskt intryck...verkade klok o väldigt snäll....
Verkade inte alls ha någon bra relation med sina barn, som hon nog inte hade haft så mkt tid för, som små... Hennes äldsta dotter var ärlig o sa vad hon kände...att hon kunde tagit sig tid om hon velat...Inte lagt så mkt tid på sig själv o sina bekräftelsebehov hela tiden...
Undrar hur mina barn kommer att se på mig, när jag sitter där i soffan o e 90?? Hoppas jag inte har samma sorg som Alice...Hoppas de minns mig som en älskande mamma....Hoppas de känner att jag haft tid för dom....att jag brytt mig....
För som ensamstående mamma är ju tiden inte det man har mest av...man måste jobba, så man får nån krona över....man ska sköta allt som borde gjorts av två....lyssna fast man ibland inte orkar stå upprätt.....räcka till för alla.....barn, föräldrar, vänner, arbete mm
Jag har tagit mig en del tid till att läsa vidare...känner dom nån saknad över tiden jag var borta? Har jag nån gång satt mina egna behov framför deras? Kommer dom att förstå mina val? Att det var för vår skull? Har det lett till något de kan se fördelen med?
Jag hoppas jag slipper sitta som Alice.
